Bacardi föddes 1995 någonstans på Irland och var förmodligen jakthäst där. Men år 2004 kom han till ridskolan, då 9 år gammal. Från början var han ingen nybörjar häst och gick nog mest bara med de vuxna, men tillslut till att jag började rida började han gå med nybörjare. Den andra hästen jag någonsin red, det var du! 
Han  var duktig och både dressyr och hoppning, men började med att vägra hoppa de sista månaderna (vilket resulterade till att jag fick sitta på hans manke en eller flera gånger). Han var hur mysig som helst i boxen, fick aldrig nog av en och skulle aldrig göra någon illa med flit. Men bakom den där, som min ridlärare alltid kallade honom, gentlemannen fanns en liten pojke med bus i sig som inte alltid bara var perfekt och gjorde precis som man sa. Det syndes i dina ögon när du var busig! Dem ögon bara lyste.
Du var också krubbbitare, vilket också gjorde till att man inte alltid kunde stå och gosa med honom, eftersom han bara skulle stå och krubbita hela tiden.

Bacardi blev halt under hösten och började magra av, det vägrade ge sig och den 13 oktober var de tvunga att ta bort honom. Om jag bara hade fått veta det tidigare hade jag gjort allt för att rädda dig, hur mycket pengar det än hade kostat mig. Det är klart, de gjorde det bästa för dig, det vet jag! Och jag hoppas inerligt att du galopperar i frid där uppe på de eviga ängarna. Men här nere på jorden är jag svag och saknar dig.

Du är min favorithäst, och det kommer du alltid att vara. What ever happend! ♥ Inga ord kan beskirva hur mycket jag älskar dig, min pojke, min bästa vän, min gentleman. Oh vad jag önskar att du var hos mig nu.